kebnejuthberg

Pensionärerna och barnfamiljerna

På skärbrädan ligger en persika och en påse bladspenat, bredvid en skål räkor, tina snart då. Jag fick googla på hur man kokar quinoa. Jag sorterade om alla skafferivaror in i små glasburkar för någon månad sen, utan att sms:a en enda person för en åsikt. Det är fint men alla bruksanvisningar försvinner. Quinoa lägger man i dubbelt så mycket vatten, kokar upp och sätter på låg värme en kvart. Nu vet jag det.

Jag försöker rensa ut hela skafferiet, så mycket jag kan. Dom flesta har redan lämnat Lund, studenterna iallafall. Pensionärerna och barnfamiljerna märks mer, det är ju faktiskt deras stad också. Egentligen passar dom mycket bättre på kullerstensgatorna än vad vi gör.

Så kom den, våren 2018.

Så kom den, våren 2018. Du är deprimerad sa dom, och skrev ut små vita tabletter uppradade i kartor inuti såna där pappförpackningar som har så mycket utrymme. Alldeles för mycket utrymme för små vita tabletter och ett instruktionshäfte.

Det känns så biologiskt. Vi tar blodtryck och blodprover, lyssnar på hjärtat, EKG:ar och KBT:ar, kommer på överlevnadsstrategier för dom minuterna eller timmarna, varannan vecka eller varannan månad eller vartannat år, då jag inte kan andas. Jag behöver en papperspåse och kan du säga åt mig att andas in genom näsan och ut genom munnen, kanske tio gånger eller tjugo. Tills jag kan andas igen. Och be. Högt eller tyst, be. Jag vet att vissa inte vill att du rör dom när det händer, men kan du hålla ihop mig, krama mig hårt, kroppen går nog sönder annars. Visst har jag lärt mig att det aldrig skulle kunna hända men kroppen och hjärnan har inte lärt sig det än, vi måste ta hand om dom nu. Och du måste vänta lite, stanna, hitta tålamodet. Jag vet att du hade andra saker du skulle göra ikväll, du skulle laga middag och plugga till tentan du har på tisdag men kolla inte på klockan. Jag hjälper dig att hacka upp paprikan och förhör dig på komplicerade begrepp sen, inte för att jag är skyldig dig det, utan för att vi hjälper varandra. Du måste hjälpa mig nu, i fem minuter eller tre timmar, jag kan inte lova än.

Och efteråt vill jag fortsätta spela det där spelet, jag vill fortfarande gå på konserten vi sa att vi skulle gå på, cykla iväg till träningspasset vi hade bokat, jag vill stanna kvar, jag vill prata som vi pratade och inte krypa ihop till en tyst boll som du måste klappa försiktigt för att inte ha sönder.

Du är deprimerad sa dom, men jag mår så fantastiskt bra. Jag pratar så självsäkert, skrattar utan att tänka mig för, skämtar med dig, blir kompis, älskar att vara med människor och trivs så bra alldeles ensam. Om jag inte berättat för dig att jag har panikångest skulle du aldrig kunna ana, det är inget man kan se förrän det är mitt framför näsan på dig. För hallå, det är bara en liten jobbig fluga som kommer och irriterar mig då och då, det är inget jag är.

Jag är Hans dotter. 

This girl.

She's not the most beautiful girl in town. Probably not even among the top ten or fifty or hundred. No, definitely not. Perhaps you would call her cute, maybe pretty. But that's not the thing. It's how she is and how she moves, the way she sees you.

She'll tap you on your shoulder to tell you that she loves your hair. She'll stop you on the street to compliment your shirt. She'll look at you as if there's this secret only the two of you know about. And when she smiles she'll have you wondering if this wasn't the same girl that you had a crush on in middle school, or maybe that girl who used to work in the coffee shop close to the train station.

Maybe you'll get to talk to her again, or see her across the street, for just a few seconds. That'd be something. I wouldn't get my hopes up though.

You see, she´s waiting for the one that God's working on for her, and until he shows up

 

she won't belong to any other man but Jesus.

En helg hemma.

Fredag. Vi äter ute fast det inte är så varmt som vi trodde. Jag råkar tappa en tomat på Shpresas jacka, det blir en liten mörk fläck, viskar, "ska jag säga till?". Victoria skrattar, skakar på huvudet, vi hoppas att hon inte märker sen.

På fikat berättar Sibel skräckhistorier om förlossningar, och värkar som gör så att ryggen knäcker. Vi är inte överens om choklad och godis, dammsugare och kokosbollar. Det är Marcus sista dag. Oscar har bott bredvid mig i en vecka nu men jag förstår nästan aldrig vad han säger (han är rolig ändå). Jag får skriva till William i chatten, han är så fokuserad att han inte ser när jag vinkar, fast vi inte ens sitter två meter ifrån varandra.

Klockan är elva på Mårtenstorget, vi delar ut pannkakor med sylt och grädde, pratar med tonårstjejer och killgäng och fyrtioåriga vuxna. En man har en stor hund, en sån som brukar vara läskig i filmer men mest ser mysig ut här i verkligheten. Jag lägger huvudet under Nils arm. Vilar en stund på Hannas axel. Ska nästan jämt hålla i personer den här våren, jag har inte gjort det tillräckligt mycket förut.

Det är soligt på lördagen men jag sover länge, äter frukost i sängen och kollar på det senaste avsnittet av Handmaid´s Tale- jag lämnade in hemtentan igår efter jobbet.

13:28 drar jag ner musiken, andningen tar över hörlurarna utan den. Det tog arton minuter istället för sjutton- jag stannade för att fota alla blommor i slutet av kyrkogården. Schampot är snart slut, jag måste komma ihåg att köpa nytt.

Jag hittar nästan till Erikshjälpen utan Siri. Packar ner skålar och skjortor i två stora papperskassar. En bibel också, den var gratis och Hanna har inte läst Matteusevangeliet än.

Tillbaka uppfinner jag en omväg där Jessica och Diana också råkar vara just då, istället för hemma i lägenheten. Det är varmt (jag har bara klänning) så vi berättar om resor som vi har gjort. Vi borde egentligen redan ha berättat om dom, men så är det inte- det var alltså bra att Gud la oss på samma omväg.

Katrin hör inte när jag ropar (och jag såg inte henne på fredagen). Vi pratar om viktiga saker, jag äter tre munkar och det landar socker på täcket i hennes korridorrum. Det gör ingenting. Emma och Chanda sitter vid köksbordet, därför cyklar jag hem halv elva istället för tio. Då är det nästan bara mamma som säger saker, micken i dom små hörlurarna är inte särskilt bra.

Jag försover mig till 10:32 men kommer ändå bara tre minuter sent till kyrkan, tränger in mig mellan Emma och en gammal man som jag inte kan namnet på än. Henrik säger bra saker om änkan (eller, Gud säger bra saker om änkan genom Henrik). Efteråt äter vi sushi i stadsparken, jag och Katrin och Maria och Rumer. Sara står och letar efter någon men jag ropar inte. Jag hade gjort det om Sara hade varit Sofia, men vi två har inte pratat så mycket att man ropar när man ser den andra i en park.

Michelle skriver och frågar om vi kan träffas halv tre istället. Vi matchar. Min glass smälter snabbt fast klockan är över fem. Några killar kastar boll en bit bort, jag känner igen två av dom från Agape. Jag kan inte komma ihåg vad någon av dom heter, men den ena fotar och är äldre än vad han ser ut att vara. Den andra vet jag ingenting om, bara att han är ganska lik Robin innan Robin klippte håret kortare.

Mirjam har nyss kommit hem till Umeå igen så jag ringer henne i mataffären medan jag plockar salvia och quornfärs och tacokrydda. Lyfter av ena hörluren och frågar om gurkan är svensk, jo, det är den. Jag glömmer att köpa nytt schampo.

-

Plötsligt är Lund ett hem med personer som jag känner och känner till och känner igen. Det ska bli svinläskigt att lämna det för en ny plats som jag inte kan än. Men det blir till slut också ett hem, och hemma i Lund finns kvar. Hemma i Umeå finns kvar.

Att dansa utan ångest.

Är det såhär det är, att dansa utan ångest? Jag har skrikit ikapp med låtarna där texten inte behövt trängas med tio analyser av nuet och dået och allt som ska komma. Berättat om mig och Jesus för en främling, inte på ett sånt där faktamässigt sätt, med fraserna man ska säga om sin tro som kristen, utan om hur Han är den största för mig, som lever i mig och är så långt utanför världen, oändligt älskande.

Vetat att Gud är med mig varje dag tills tidens slut.

Jag tycker att vi drar till Rom.

Hur går det med den där Tinder-killen, frågar jag. Han plockar upp mobilen till svar och visar en kille som ligger i en soffa och gör tummen upp på snapchat.

"Jag tycker att vi drar till Rom", står det med små bokstäver över bilden.

Vad fint att vara så kär att man tänker, att Rom är svaret på allt.

Håller visst tummarna för allt numera

Min mest använda emoji senaste veckan är denna: ✊🏻. Håller visst tummarna för allt numera. Det är en spännande höst vi lever i, en som jag ett tag trodde skulle bli alldeles för uttråkat stressig för mig. Än så länge går det bra. Sandra skrev att hon avbokat sina flyttplaner och stannar i Stockholm för att laga pasta i sitt eget kök och köpa sitt vanliga kaffe på seveneleven. Skönt att även totallyckade kändisar stannar ibland.

Vi får se åt vilket håll det flyger men mest vart det landar.

Historier från förr

Utanför en liten stad i nordvästra USA bodde han. I ett hus vid klipporna, med floden viskandes och skrattandes där nedanför, berättandes historier från förr. Träden luktade varmt och solen lekte ikapp med snön på bergen långt bort. Sju berg var det, men jag kom aldrig ihåg namnen. Han tröttnade inte på dom, bergen, efter trettio år i huset. Där gav klipporna vila, och i luften växte nya tankar.

Vi hälsade på honom om somrarna, sexton timmar över Atlanten och rakt igenom landet. Han mötte oss på gården och luktade hemma, som old spice och juniper trees. Han lagade svenska pannkakor till frukost och bad om en ostskiva med chokladkakan jag bakade. Armarna var starka med de längsta hårstråna i hela världen. Han skojade att han hittade flera decimeter långa, drog i luften tills händerna inte nådde mer. Han var sträng och envis och hopplös. Semestrar var totalt slöseri och att av misstagen entusiasm råka avbryta någon som kunde vara gammal och klok var livets stora synd. Men han lekte och spelade och lyssnade och busade och skrattade. Fullständigt tokig sa man att han var.

Och han berättade. Det var alla historier från förr, om jakter och helikopterturer. Så småningom blev dom fler och mer spännande. Dom berättades om och om, nytt och gammalt, blandades samman till ett otroligt liv av äventyr. En och annan kunde kännas igen från en bok han läst eller en presidents memoarer. Men det gjorde inget sa man, om historierna inte var hans. Dom var fina ändå.

Den sista kalla vintern kunde han fortfarande skotta bort all snö med dom starka armarna och han skrattade där han gick, berättandes om historier från förr, då han skottade snön hos sin egna morfar. Det finns på foto, hur han skottar och skrattar och berättar. Historier från förr.

Sedan ramlade han. Historierna mumlades med halvslutna klarblå ögon och armarna blev trötta. På majs sista dag stängde han av sig.

Nu finns han i floden nedanför klipporna, viskandes och skrattandes, berättandes historier från förr. I evig tid kommer dom eka mellan sju berg utanför en liten stad i nordvästra USA.

Min plats i min tid

Jag och Olivia är på tågluff. Vi har åkt tåg ända från Umeå ner till Italien. Lite båt då också. Tågluff är skönt för att det inte måste vara så perfekt utan man kan äta chicken nuggets vid sjön i St. Moritz för att man inte har råd med något (och dom kostade ändå 150 kronor).

Jag tycker att jag har lärt mig mycket. Jag har varit spontan och avslappnad tycker jag. Men när man börjar tänka på sig själv är det svårt, för mina personligheter går inte ihop tycker jag. Jag är ordningsam och pedantisk och kan få panik över sneda streck eller slarvigt stängda luckor. Samtidigt är jag fullständigt virrig, missar röda gubbar och tappar bort mobilen.

På samma sätt är jag brydd och obrydd. Till främlingar på gatan kan jag gå fram och berömma håret eller fråga vart dom köpt sina byxor utan att bry mig det minsta ifall dom tycker att jag är lite knäpp. Men jag överanalyserar fullständigt om folk omkring mig tycker att jag pratar för mycket, är för tråkig, förstör stämningen eller om den där kommentaren jag gav förra veckan bara var konstig.

På samma sätt är jag rolig och orolig. Jag har inga problem med missade tåg eller att promenera vilse. "Det löser sig" säger jag. Men min största rädsla i livet är att det inte löser sig. Jag är en glad person men jag är så himla rädd och orolig för livet. Jag vet att jag tänker för mycket, alla säger ju det. Men vad sjutton gör man om man väljer fel eller om man aldrig blir lycklig? Eller om man blir deprimerad? Något ledset kan ju finnas i ens gener och det finns inte alls mycket man kan göra åt det. Jag kan vara trettiotre och ha allt jag vill och personer som älskar mig men ändå ha ont i magen utan att det är något alls jag vill det lilla minsta.

Och det är klurigt när någon säger att jag tänker för mycket, är för orolig eller måste slappna av. Det är inte så lätt att trycka bort tankar, istället blir det bara en till grej man måste göra annorlunda, något mer jag inte är bra på. Det är inte så, att jag inte är glad eller lycklig. Jag kan skratta och tänka i timmar på hur fint livet är. Men något oroligt tränger med skrattet i magen och jag är nog inte den enda nittonåringen som har det, rädslan att hamna fel i livet. Och det hjälper inte att trycka bort det.

Men jag försöker tänka att Gud har en plan för mitt liv och en anledning att jag är där jag är och gör det jag gör just nu. Hade jag försökt vara någon annanstans hade det inte gått ihop, och det hade saknats någon som mig som ska göra det just jag gör just nu. Det är ju i och för sig lite svårt att veta vad 17 som är Guds plan och om man liksom hänger med i den just nu eller har lämnat den för sitt egna, men det är ändå lite fint att försöka tänka så. Det kommer vara jobbigt i år och säkert många fler är och jag kommer så himla ofta tveka på om jag borde gjort något helt annat, men jag får tänka på det, att just jag passar perfekt där jag är. Jag behöver inte stressa mig igenom livet eller känna att jag missar något för något annat. Det jag gör kommer ge mig något just jag behöver.

Just nu tror jag att jag behöver en höst hemma där jag jobbar med något lite tråkigt. I tretton år har jag haft tider med rutinerad stress. Och nu har jag haft en sommar utan rutiner och utan stress. Nu vill jag ha en höst med rutinerat lugn. Sen får vi se vart livet hamnar för just mig.

Min musik och när jag lyssnar på den

Jag är verkligen inte bra på att hänga med i musik, fast jag lyssnar på det rätt ofta. Jag har ingen koll på artister och eller vad den nyaste låten heter., sen tycker jag att all musik idag låter likadant. Är nog lite som en gubbe i mitt musiktänk. Jag orkar sällan uppdatera mina Spotifylistor utan tjuvar mest från Noa. Iallafall, här är min musik:

  • Dunk - det här är Noas lista och innehåller massa ny musik som han gillar. Det är ganska sköna låtar faktiskt. Lyssnar bara på denna då jag är ute och springer pga alla låtar har så tydlig takt och får mig att känna mig stark.
  • Bäst musik just nu - det här är också Noas lista och innehåller all lovsång han gillar, vilket jag oftast också gillar. Den här listan lyssnar jag på när jag cyklar, eller när jag själv kör bil. Det är nog mest för att jag ofta är stressad i dom här tillfällena och lovsång gör en så himla lugn.
  • Kebnes låtar - det här är min enda egna och jättegamla spellista. Den har mest Ed Sheeran och Paul Simon, förutom det är det massa strölåtar som jag bara har hört någon gång och lagt till. Jag gillar låtar som är enkla och där man kan höra texten tydligt. Och så får det gärna vara mysiga feel good-låtar. Lyssnar på den här när någon annan kör en bil som jag åker i, när jag flyger, när jag är utomlands, när jag promenerar och när jag lagar mat. Varför har jag ingen aning om.

Jag är rädd.

Jag är rädd

att jag ska se henne flytta hemifrån.

Att jag ska se henne upptäcka världen.

Jag är rädd

att jag ska se henne gifta sig.

Att jag ska se henne ta examen från en fin utbildning.

Och jag är rädd

att jag ska få allt jag någonsin velat ha och bli allt jag någonsin drömt om men ändå aldrig vara lycklig. För att jag jämför mig med henne. Och henne. Och henne.

21 februari

Vad länge sen jag var här. Inte jättemycket har hänt sedan sist. Jag har slutat på alla kafén och börjat hänga med världens finaste tioåring. I skolan har vi knappt några inlämningar eller prov utan jag skriver bara på gymnasiearbetet. Jag borde ha skrivit lite mer nu kanske men det kommer.

Nästa helg har jag och Noa varit kära i två år. Sjuhundratrettioen dagar. Så himla länge tycker jag men kort också. Han är världens bästa kompis iallafall och vi längtar till alla äventyr.

Om en månad och två dagar blir jag nitton. Gammalt. Då är jag vuxen på riktigt om ett år tycker jag.

Sen tar jag studenten en dag snart också. Tycker mest att det är läskigt. Kan liksom göra nästan precis vad som helst sen och är så himla rädd att inte göra något alls. Jag har iallafall lovat Maia att jag ska lära mig köra i parkeringshus innan dess, annars ska hon få en Marabou.

Två dagar senare flyger vi till Oregon tidigt på morgonen. Han är jättenervös och jag är jättenervös. Hos Morfar är jag liksom alltid nio men har man en man är kär i där så känner man sig nog inte riktigt som nio längre. Men vill ju ändå visa honom hela min värld, Morfars klippor är så fina och något sånt får man inte missa. Hoppas alla tycker om varandra. Noa är svår att inte tycka om. Vi ska iallafall hänga hos Morfar, kanske flyga ner till San Fransisco när alla andra i familjen kommer hoppas vi och sen bila upp till Salem.

Jag är bara hemma i stan två eller tre dagar eller så och sen ska jag och Olivia upptäcka Europa på tåg några veckor. Berlin, Krakow, Füssen, Alperna, Nice, Rom, Bari, Corfu. Så ser planen ut nu.

Jag är ju borta nästan hela sommaren. Inget jobb och ingen stuga. Så ovant men spännande. Sen gifter sig Malin och Johannes och dagen efter börjar nog sommaren ta slut och skolan startar inte igen. Jag tänker mig att jag andas ett år, jobbar och hittar någon kvällskurs i något jag tycker är kul.

Den tjugoandra augusti sa jag att hösten och våren skulle gå fort. Vad himla rätt jag hade.

Då får dom ligga långt i bakhuvudet.

I söndags jobbade jag mitt sista pass, imorn flyger jag till Paris med värsta snygga killen och nästa vecka ska jag på intervju. Släpper vi inte dom utmattade månaderna så får dom iallafall ligga långt i bakhuvudet, för här fram finns det bara plats för färgglada löv, spännande pussar och Eiffeltorn.

Man får det.

Jag har ett väldigt bra liv, jag vet ju det. Men ibland orkar jag inte. Ibland är jag trött och lägger mig i en hög och gråter en stund. Och man får faktiskt göra det, även om man har bra betyg och en kille som älskar en och föräldrar som skrattar.