kebnejuthberg

Min plats i min tid

Jag och Olivia är på tågluff. Vi har åkt tåg ända från Umeå ner till Italien. Lite båt då också. Tågluff är skönt för att det inte måste vara så perfekt utan man kan äta chicken nuggets vid sjön i St. Moritz för att man inte har råd med något (och dom kostade ändå 150 kronor).

Jag tycker att jag har lärt mig mycket. Jag har varit spontan och avslappnad tycker jag. Men när man börjar tänka på sig själv är det svårt, för mina personligheter går inte ihop tycker jag. Jag är ordningsam och pedantisk och kan få panik över sneda streck eller slarvigt stängda luckor. Samtidigt är jag fullständigt virrig, missar röda gubbar och tappar bort mobilen.

På samma sätt är jag brydd och obrydd. Till främlingar på gatan kan jag gå fram och berömma håret eller fråga vart dom köpt sina byxor utan att bry mig det minsta ifall dom tycker att jag är lite knäpp. Men jag överanalyserar fullständigt om folk omkring mig tycker att jag pratar för mycket, är för tråkig, förstör stämningen eller om den där kommentaren jag gav förra veckan bara var konstig.

På samma sätt är jag rolig och orolig. Jag har inga problem med missade tåg eller att promenera vilse. "Det löser sig" säger jag. Men min största rädsla i livet är att det inte löser sig. Jag är en glad person men jag är så himla rädd och orolig för livet. Jag vet att jag tänker för mycket, alla säger ju det. Men vad sjutton gör man om man väljer fel eller om man aldrig blir lycklig? Eller om man blir deprimerad? Något ledset kan ju finnas i ens gener och det finns inte alls mycket man kan göra åt det. Jag kan vara trettiotre och ha allt jag vill och personer som älskar mig men ändå ha ont i magen utan att det är något alls jag vill det lilla minsta.

Och det är klurigt när någon säger att jag tänker för mycket, är för orolig eller måste slappna av. Det är inte så lätt att trycka bort tankar, istället blir det bara en till grej man måste göra annorlunda, något mer jag inte är bra på. Det är inte så, att jag inte är glad eller lycklig. Jag kan skratta och tänka i timmar på hur fint livet är. Men något oroligt tränger med skrattet i magen och jag är nog inte den enda nittonåringen som har det, rädslan att hamna fel i livet. Och det hjälper inte att trycka bort det.

Men jag försöker tänka att Gud har en plan för mitt liv och en anledning att jag är där jag är och gör det jag gör just nu. Hade jag försökt vara någon annanstans hade det inte gått ihop, och det hade saknats någon som mig som ska göra det just jag gör just nu. Det är ju i och för sig lite svårt att veta vad 17 som är Guds plan och om man liksom hänger med i den just nu eller har lämnat den för sitt egna, men det är ändå lite fint att försöka tänka så. Det kommer vara jobbigt i år och säkert många fler är och jag kommer så himla ofta tveka på om jag borde gjort något helt annat, men jag får tänka på det, att just jag passar perfekt där jag är. Jag behöver inte stressa mig igenom livet eller känna att jag missar något för något annat. Det jag gör kommer ge mig något just jag behöver.

Just nu tror jag att jag behöver en höst hemma där jag jobbar med något lite tråkigt. I tretton år har jag haft tider med rutinerad stress. Och nu har jag haft en sommar utan rutiner och utan stress. Nu vill jag ha en höst med rutinerat lugn. Sen får vi se vart livet hamnar för just mig.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas